Amen to that, sir
Ibland hör man ordspråket "Lugnet före stormen". De senaste dagarna har jag gått runt och tänkt att detta lugn jag känner inom mig, måste ha en jäkligt bitter eftersmak. Jag hade det liksom på känn att något skulle komma och slå tillbaka med full styrka från första slaget........ & det gjorde det också. Men ska man se det positiva i det hela, så blev jag överraskad över den "milda" smäll som kom. Det var mer likt en klapp på axeln, än en spark i skrevet (bildligt talat) som jag hade förväntat mig. Så mitt försvar var kanske lite överdrivet. Just i detta fall så måste jag erkänna att jag körde med några fulknep. Hur ska jag kunna ge en rättvis bild av läget? Jo, tänk dig två människor som ska slås enbart med knytnävarna. Då tar Den ena fram ett hagelgevär. Då förstår du kanske att jag överdrev lite när försökte försvara mig.
Igår eftermiddag knackade det på dörren. Jag väntade inget besök, så jag var rejält nyfiken på vem det var. Men mitt leende försvann lika fort som en tonåring försvinner när man ber den att göra något. På tal om att be.....så var det just det som mitt oväntade besök gjorde utanför min dörr. För när jag öppnade dörren så såg jag två (en man & en kvinna) människor som stod där med knäppta händer och ville prata med mig om Gud. Jag vill bara säga det att jag är den sista som är intresserad av Gud. Men jag lät dem stå i trapphuset och mala på om sin tro och hur underbart livet blir när man lägger sitt liv i Guds händer. Dem lovade guld & gröna skogar, hinkar med mjölk och honung. Helt ärligt trodde jag att dem skulle säga något om 72 oskulder, men till min besvikelse så nämnde dem aldrig det. O förresten.....vem i helsike vill ha 72 oskulder? En oskuld är värdelös. Jag skulle byta bort alla 72 mot en slampig kvinna som vet vad hon gör. När dem hade messat färdigt så sa jag helt enkelt, tack, men nej tack. Dem såg självklart besvikna ut. Men jag nämnde något om att dem hade i allafall gjort ett gott försök att få över mig till den ljusa sidan.
Kram / M.C
